Busande Barn

Tanken som slog mig i helgen var att, allt som vi och våra bran upplever påverkar och formar oss! Så vad händer när någon klankar ner på oss när vi har som roligast och är som mest uppspelta? Rinner det bara av oss i stundens upphetsning eller sätter det djupa spår?

–

Ha inte så förbaskat skoj!

I helgen var jag hemma med mina 2 döttrar hos en ny vän här i Varberg som har 3 barn i ungefär samma ålder. Det var första gången som barnen träffades. Det tog en liten stund för dom att komma igång. Sen var det full fart med springande och tjutande runt i huset och runt sofforna där vi vuxna satt och “lekte vuxenleken” fika. En av oss vuxna slängde efter en stund iväg den väntade kommentaren. “Ni får gärna gå in på ert rum och busa. Vi hör inte vad vi säger här ute”. Efteråt när jag tänkte på det kom genast 2 tankar i mitt huvud.

1. Varför springer inte vi vuxna runt med barnen? Är det Biologist? Eller är det för att vi blivit inpräntade med nästa tanke:

2. Hur påverkar det busande barn att ständigt få höra kommentarer som “Nu får ni ta dämpa er” som min pappa alltid sa och “Ta det lite lugnt och ropa inte så mycket“. Med andra ord: Ha inte så förbaskat skoj! Jag tänker genast på vad Micke Gunnarsson säger om att skolan och livet ska vara som att gå på Liseberg. Samma som Richard Gerver säger. “Every school should be like Disneyland“. Påverkar det barnen i längden eller skakar dom det av sig det med egna insikten att det är så mycket roligare att inte göra som vi vuxna säger?

Säger vi någonsin saker som:

“Heja heja heja! Kom igen nu! Kan ni inte högre? Spring lite fortare. Ska vi se vem som orkar flest varv runt soffan?”

Alla pratar om vikten av Kreativitet, Lek och Energi. Men hur gör vi vuxna? Föregår vi med gott exempel. Eller är många av oss biologiskt oförmögna att göra det? Själv känner jag mig som ett barn och kan ofta flippa ut helt ibland till många vuxnas stor förvåning. Men även jag känner mig hämmad ibland. Särskilt när det ska göras publikt.

Jag har länge tyckt om att hoppa och skutta över saker på stan. Men det känns väldigt pinsamt när någon annan tittar på ibland. Det är mycket lättare när jag gör det med barnen eller när ingen tittar. För när jag drucket ett par öl så känner jag att det spritter i kroppen och att många “spärrar” släpper.

Piska upp lunchen!

Lunch Beat på #SSWC 2012

För 2 år sen var jag på min första Lunch Beat. Det är när vuxna människor träffas under lunchtimmen helt nyktra och dansar tillsammans. Jag har alltid älskat att dansa. Jag har alltid gjort det vilt och galet med ett par öl under västen. Så då när man stod där första gången på lunchen kändes det som vada mot en strid ström innan benen till slut började röra på sig. Nu 2 år senare har jag inga av dessa spärrar kvar. Nu känns det underbart när pulsen stiger och endorfinerna börjar flöda. Jag kan till och med försätta mig i Trance och slå på Hive-Switchen i hjärnan helt nykter nu 🙂

Busa mera! [Live Long and Prosper!]

Så jag tror att även om vi förlorat mycket av att vad det är människa så kan vi ta tillbaka denna energin. Somliga har bara en längre väg att vandra på denna stig. För oss som alla lämnat denna stig är det bara att sätta igång att klättra, hoppa, springa och skutta in i en ny kreativ framtid! Live Long and Prosper!

Busa med dina och andras Barn!
Busa med dig själv!
Busa mera!
Lev längre!
Och Blomstra!

@LordSillion [Michael Sillion]
Holistic Thinking Ninja